Fredag 30 januari. Packar ryggsäcken så lätt det bara går, eftersom det i botten redan ligger en hopfällbar hundbur, storlek chihuahua typ. Packar in oss i Chryslern och styr mot stan, tåget avgår 12.16. parkerar bilen på en billig o bra parkeringsplats och packar ur mig, ryggsäck, magväska (för att rädda livet på Zorro i trånga situationer) Zorro & inte minst Zenia. Zenia som aldrig gått i storstan (Karlstad) och ska titta på allt, lyssna på allt och vakta rumpan heeela tiden & Zorro som är häradsbetäckare och måste pissa på allt som är högre än tre centimeter. Tur att vi har god tid på oss att komma till stationen :)
När jag kommer in på Drotninggatan, där det är många fredagsstressade människor åker Zorro till sitt stora förtret ner i magväskan (han äääälskar magväskan, men kanske inte just nu när det finns ett helt nytt revir att dofta av & pinka in). Jag vill kunna lägga ner min energi på att stötta Zenia med godis & glada tillrop så att hon överlever attackerna av hundätande bussar & monstermänniskor, istället för att se till att Zorro överlever, det är så lätt hänt att en liten minivovve blir trampad på dessvärre :(
Naturligtvis följer det kommentarer när man knallar runt på stan med en vovve i en väska på magen, hur hedervärd denna handling än må vara! Några är faktiskt trevliga, typ: "Åh, en så gullig hund", "Nääää, så sött!", "Mamma, maaaaaaaaaaaaamma - en såååååån liten hund vill jag ha!" Sen var det de mindre trevliga - "Löjligt!", "Haha!", "Har inte hunden egna ben att gå med?!" JO, HUNDEN HAR EGNA BEN OCH JAG VILL ATT HAN SKA FÅ FORTSÄTTA HA DET!!!!
Vi kliver på tåget och jag har turen att finna en egen hundkupé, där jag drar för alla gardiner & draperier så att Zenia lättare ska kunna koppla av, vilket hon faktiskt gör efter ett tag - halleluja! Resan avlöper utan komplikationer & vi kliver av i Södertälje. Jag är lycklig, Zenia har själv hoppat på och av tåget och nu är vi framme. Då kommer - RULLTRAPPAN! Ni vet, den där rullande, mullrande stålmaskinen som äter hundar, särskilt om de är svarta och har mycket hår! Ja, just den!! Tvärnit!! Icke ett steg till tänker jycken ta, absolut inte och nej tack! Där står jag och funderar. Hissen kanske? Zenia har aldrig åkt hiss! Jag bestämmer mig raskt och skjuter magväskan, med Zorro i, åt vänster och kastar helt sonika upp Zenia över höger axel och så tar vi oss ner! Inget är omöjligt!!
Vi möts av Maria, en av mina bästa vänner tillika Zenias uppfödare och även arrangör av Anatomikursen tillsammans med Lotta, kennel Aquatass. Det är ett kärt återseende både för människor och hundar. Zenia är lycklig som en tok - äntligen en lika knäpp vovve att leka med, nämligen Laura (tror jag det, de är ju syskon!) och MAAAAAMMAAAA!! både fyrbenta och tvåbenta mamma. Den tvåbenta var dock snällare än den fyrbenta, för Yazza påminde raskt Zenia om hur man beter sig som nykomling i en flock - ryggläge!!
Zorro klev in som den kung han är och satte raskt portishanen Lucifer på plats. Som en snäll pojken sa Lucifer "okej okej, du behöver inte ta i så!" och så var den saken klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar