I fredagskväll vandrade Henrik & jag hand i hand längs strandpromenaden vid vårt hotell, tillsammans med alla andra vårystra turturduvor & kompisgäng. Det var riktigt mysigt :) och en mycket tydlig påminnelse om vad som är viktigt i livet. Det är så lätt att fastna i kvarnhjulet när vardagslivet bara mal på.
Det har varit otroligt hektiskt ett tag, trots att jag skurit ner mina fritidsaktiviteter och åtaganden till ett minimum efter sjukhusvändan i februari. Skolmöten, tandläkartider för både barn o mig, läkarbesök, strulande utbetalningar från försäkringskassan, ett utlovat terminslångt deltidsvikariat som helt plötsligt inte fanns längre, och alla dessa MÖTEN kring sönerna och deras diagnoser - jag blir alldeles matt!!
När stilla stunder infinner sig inser jag hur mycket kraft det tar - alla dessa möten, planeringen, funderingarna, konflikterna. Jag älskar mina underbara barn, men jag älskar inte bagaget jag fick på köpet :(
Nåväl, nu har vi i alla fall landat hemma i Forshaga igen. Mottagningskommiten bestod av tre galet glada hundar!!! Dottern hade rymt på fest & minstingen följt med mormor & morfar hem till Arvika. David syntes ingenstans! Det visade sig att han "drunknat" i ett dataspel och varken såg eller hörde nåt. Så lördagskvällen har varit stillsam, minst sagt. Jag skulle nog kunna vänja mig vid att ha det så :)
Tack Hanna, mamma & pappa för att ni barn- hund- & kaninvaktade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar