Rivstart!

Missförstå mig inte nu - jag älskar verkligen mina hundar! Men just nu är de SÅÅÅÅ billiga!!! Du kan få komma hit och hämta dem på fläcken, jag kan tänka mig att betala för att bli av med dem *ser ut som ett åskmoln*

Fick en lugn morgon i morse, inga barn som rusade in och skrek att de försovit sig och att jag måste köra dem till Karlstad, inga förlorade gympakassar eller glömda papper - så skönt!

Drar på mig morgonrocken och ska koka en kopp te, släpper ut Zorro i förbifarten, Zenia hänger på och se Rajja vill visst åxå ut, det är inte alla dagar! Nöjd med att alla tre tänker sig en morgonkiss i trädgården vilket ger mig mer tid att vakna till liv sätter jag på tevatten, morgonkissar mig själv och släpper in vovvsen.....

....... eller inte! Inga hundar. Inga hundar?? INGA HUNDAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jo, där bakom en buske kan jag se Råttan, men var är de andra två? Ut på balkongen och ropa, ibland vill de snosa igelkott och hör dåligt. Nix, inga portisar! Nu börjar jag ana ugglor i mossen. På med gummistövlar och ut i trädgården - inga portisar!!!!! De är borta, puts väck, syns inte! Med en puls på hundranittio rusar jag in - om jag ska ut på hundjakt i kvarteret måste jag ha kläder på mig, naken under en tunn fleecemorognrock, håret på ände och med illröda gummistövlar kan jag kanske inte prestera mitt bästa, även om grannarna skulle få sig ett gott skratt, (vilket i och för sig är ett välbehövligt bidrag till grannsämjan som i takt med att mina två hundar på rymmen börjar vrålskälla nånstans utanför snabbt försämras)

Strumpor, jeans en fleecetröja, allt i en rasande takt, medan hjärnan går på högvarv - var har de tagit sig ut? Var är de? Storgatan med livlig & snabb morgontrafik går fem meter från trädgårdsstaketet. Får syn på dem från fönstret, precis intill vägen - SHIIIIIIIIIIIT!!!! Skriker som tokig från fönstret och Zenia hoppar in genom grinden. (Bra då har jag hittat hålet, kompostgallret har lossnat och där är deras privata genväg rakt ut i friheten). Lyckan är kort, hinner se Rajja lufsa vidare längs utsidan av staketet, farligt nära vägen och Zenia hoppar ut igen och följer efter.

Med blodsmak i munnen och en puls som inte längre står att finna - det liksom bara fladdrar i hela kroppen, rusar jag ut, kastar in Råttan, sliter åt mig två koppel, vänder och stoppar ner fötterna i gummistövlarna (barfota är dumt!) och rusar så på portisjakt. Väntar varje sekund på att få höra däcktjut, tackar Gud för varje steg jag kommer närmre hundarna och inget däcktjut hörs.

Rajja står i dikeskanten, en halv meter från trafiken när jag närmar mig, hon vet att matte är jättearg - vilket för övrigt hela grannsskapet inom ett par kilometers radie vet vid det här laget *rodnar* och är inte alltför pigg på att komma men inser så att slaget är förlorat och låter sig kopplas.

Zenia, var är Zenia????? Total panik, var är hon???? Jag hinner få andnöd innan jag ser henne, inte på andra sidan vägen som jag först befarar utan på andra sidan staketet - hon har hoppat in igen. PUST!!!!

Nu är kompostgallret på plats, jag börjar gå ner i puls, Rajja smyger oroligt omkring mig, hon undrar nog om hon fortfarande är till salu (JAAA!!! så lugn är jag inte än) medan Zenia som hon är, redan har skakat av sig alltihop och står vid dörren och tror att hon ska få gå ut i trädgården och räjsa. (NEJ!! Det blir inget räjs!! Matte behöver en kopp te och en valium eller två innan jag ens tänker tanken)

Oooooh vad det är bra för hälsan att ha hund - eller vad säger ni???