Cirkus Vildnos på turné!

Lilla Teqila har vänt upp och ner på vår vardag, men vad gör väl det när alla är lyckliga?

Idag tog cirkus Vildnos en sväng till skogen. Japp, det är cirkus när jag, lilla råttan och  två överlyckliga, jämfotahoppande, skogssugna portis försöker transportera oss till det eftertraktade utflyktsmålet. Zorro i sele och flexikoppel för att ha en vettig chans att överleva promenaden, Zenia & Qeela (ja, vi kallar henne så när vi behöver variera våra rop på busbruden. Hon gillar nämligen att skälla och här hemma finns mycket att skälla på, grannar, katter, spöken, vinden, andra grannar, grannens hundar, den livsfarliga cykeln som kommer förbi ibland, studsmattan och kaninerna, i synnerhet kaninerna!! Dem upptäckte hon i eftermiddagsoch plötsligt fick livet ett innehåll - att skälla på kaninerna, alla fem, i de tre olika burarna!! Ojoj, vilken uppgift, Teqila tar den på största allvar. Vilket innebär att det inte bara går att släppa ut madamen på en snabb kiss på kvällskvisten, för då har hon inte bara skällt ihjäl kaninerna utan även väckt alla grannar inom en kilometers radie. Hon har ljud i skällan den lilla damen! Jo, det är just därför som vi varierar våra tillrop, våra godbitar, vårt tonfall, våra rörelse, våra leksaker. Vi jobbar mycket på att dämpa skällandet!


Eh, jag har kommit ur spår nu va? Cirkus Vildnos var det! Zenia och busfröet i dubbelkoppel, jag utrustad med godis på fickan och en stor ryggsäck med tålamod, tååålamooooooooooood, tålamod, tåååålamod, tålamoooooooood, tålamod, tålamod, tålamod!!!

Så gick vi till skogen, hela cirkus Vildnos och fram kom vi, efter trettisju snurr, 127 eller var det 721? kisstopp för råttan, tre koppelknutar, fyra tvärstopp för att Zorro fick mental härdsmälta på de svarta pälsmonstren som han vid det här laget dömt ut som totalt hjärnbefriade hårbollar med ben samt alla de andra stoppen som jag inte orkar räkna, då jag försökte få ordning på armar, ben, tassar, koppel, skällande, belöningar och mig själv. Ni må tro att det var med stor glädje jag anträdde den eftertraktade räddningen - min lilla skog! Min skog där jag aldrig möter någon eller åtminstone bara ibland, där hundarna får busa av hjärtans lust och rådjuren håller sig långt borta, i vart fall de dagar de inte behöver konditionsträna.

I skogen övade vi på att hålla sig nära, komma på inkallning, inte springa över Zorro för då får man en åthutning som heter duga - inte av mig utan av råttan him self och sen kom vi till vattnet och då slutade öronen fungera på hundarna. Ni vet väl att i kontakt med vatten så slutar portisen öron att fungera, det måste vara nåt kemiskt :)

I synnerhet Teqila älskade att bada, hon till och med la sig ner i en mossgrop som var full av vatten och rullade!!! Härlig vovve! Efter det ökade hastigheten på hundarna från "fullt ös" till "vi gör matte medvetslös"!

För att hålla mig vaken klev jag ner i en stor pöl med vatten och lät det sköna kalla vattnet sakta fylla mina gympaskor och med ett lyckligt  leende på läpparna samlade jag ihop mina väldresserade, jättelydiga & sjöblöta hundar (inte Råttan då, han gillar bara väta ovanifrån) och tog en helt problemfri promenad hem!

(... eller inte...jag kanske ljög bara en liten, liten smula där på slutet, för jag är trött och vill sova nu!)