Iceland - here we come!

Mössa - check!
Vantar - check!
Långkalsonger - check!
En liten valp att snutta på när jag får hemlängtan - check!!


eller så får den stanna hemma hos mama Myrna, det är nog bäst så! Bloggen uppdateras under veckan, om jag får tillfälle. Annars dröjer det till efter påsk.

Ha det gôtt!!

Allra sötaste Bolla

Mattes favorit - Bolla!!!

Om du lovar att hålla tyst så ska jag avslöja en hemlighet!!

Lovar du? 

Jag har fem favoriter till!!!!
:)

Nu är det vår! Tack syster yster för de fina blommorna :)

Släppa kontrollen

Lite mys i valplådan. Jag försöker förbereda Amanda på hennes stora uppdrag som ställföreträdande valplådechef, nu när jag checkar ut och drar till Island inom mindre än ett dygn. Tänk på ditten, tänk på datten, väg ibland, städa, men framför allt ha koll!!! Det är svårt att släppa kontrollen, det ska erkännas. Men Amanda kommer att klara detta med glans. Till sin hjälp har hon mormor & farmor, som ska hjälpas åt att hålla reda på cirkus Kåräng medan Mannen och jag blåser bort på Island :)

Ja, jag har tjuvkikat på väderleken och medan mina barn kan njuta av sommarvärme och solsken i veckan packar Mannen och jag långkalsonger, halsduk, vantar & mössa - brrrr. Men det heter väl inte Island inte för inte, antar jag. Det ska bli otroligt spännande - trots löften om regn & storm!!


P.S Kan ni ana hur lycklig Zenia är, nu när hon äntligen får snosa bäbis :)

Rabies?

Nä, bara Grim som önskar att Axilurs avmaskningsmedel kom med nötfärssmak istället!!

Paparazzi-valpar

Hittar du såklart på Marias hemsida - http://www.teampaparazzi.se/
Tur för henne att hemsidan är närmre än vad Vagnhärad är!!

Jag tycker nog att det är en himla massa mil emellan oss alldeles i onödan just nu.

Det kom små valpar till slut!

Hela dagen har gått i väntans tecken, eftersom jag fick ett sms i morse som berättade för mig att "Nu har det börjat"! Och det som börjat var såklart Sigrids valpning, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Efter en stund dök den här bilden upp på min telefon ;)

Nu mår tik och valpar bara bra rapporterar en trött och sliten matte från Vagnhärad. Jag får lov att erkänna att jag är lite sliten själv. Maria & jag har haft telefonkontakt ett antal gånger under dagen så det känns som att jag varit delaktig, om än på avstånd.

Härlig vårdag!

Mannen, Viggo & jag for till vår lilla badhytt idag. Vi har tagit hjälp för att få ner en del stora träd och lite buskar och nu ville jag inspektera resulatet. Det är otroligt hur stort det blev utan dessa träd. Då återstår ändå en del innan vi är nöjda. Det ska bli jättekul att få sätta vår prägel på "Hyn" som vi kallar stället, eftersom det ligger vid sjön Södra Hyn.

Här kommer hundarna att få bada i sommar - jag längtar redan nu. Drömmen är att lägga i en flytbrygga en bit ut, som vi kan simma till & från och även använda för dykning.

Sen tillbringades naturligtvis timmar i valplådan, som vanligt. Mååånga foton blir det. Valparna är så roliga nu, de har vakna stunder då de biter på varandra, tittar vad de andra gör och så går de runt lite grand. Det är så himla charmigt! Jag blir alldeles mjuk i hjärtat!

Fast allra mest sover dom, i alla upptänkliga ställningar :) Yrsa (visar magen) Sakris & Lave (med ryggen åt kameran)

 Här sover Grim så sött!

19 dagar gamla!

Inget är som väntans tider!

Här bäddas det! Det är Sigrid som snart ska ha valpar. Sigrid bor hos Maria i Vagnhärad. Vet du hur långt det är till Vagnhärad? Det ska jag tala om - alldeles åt helsicke för långt! Jag vill ju vara där nu och vara med när det ska födas valpar, men får snällt stanna hemma och följa det hela¨på avstånd *suckar*

Jag hoppas kunna rapportera om många fina valpar i morgon :)

Vårpromenad

Jag rymde från valplådan idag! Tog med mig Zorro & Zenia och åkte till Gräsås, där vi tog en lång härlig lördagspromenad med Helena & Disa - ljuvligt!! 



Tvärvaken!

Lite stolt över mig själv som faktiskt kom i säng (läs: på madrass på golvet intill valplådan) redan vid 01, fredag till trots. Menn vad hjälper väl det när jag vaknar, knappt två timmar senare av att det kryper i benen och det vägrar sluta. Medan jag tycker synd om mig själv och skriver dessa rader, trampar jag frenetiskt med fötterna, för att i möjligaste mån hålla undan krypet - jag blir SKOGSTOKIG!!!!!!!!!!

Nån som vill byta ben med mig????

Lave

Får de vara hur söta som helst? Jag bara undrar?

Byta bo!

 

Den nya, större valplådan är invigd sen ett par dagar och tydligen ser den mysig ut :)

Myrna och bäbisarna stortrivs. Sent i natt såg jag hur Grim kryp iväg till toalettavdelningen för att kissa, tänk att de fattar sånt redan.

Kramas



Här ligger vi och kramas: Det är så mysigt att ha
syskon att tampas med :)



Mor & far står och spanar in valparna.

Rapparen Petter ha ADHD

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article12878405.ab
Jag tycker det är bra när "kända" människor går ut med sin diagnos, på det viset blir det lättare för alla som har diagnoser av olika slag! Jag hoppas att inga barn mer ska behöva ha det i skolan, så som mina haft det i perioder. Jag önskar att resurser skjuts till så att lärare och all personal i skolan får tid och möjlighet att lära sig mer om hur man arbetar med våra "bokstavsbarn" och jag önskar en större förståelse för människors olika förmågor rent allmänt!!

Periodvis har det varit oerhört tungt att ha två pojkar med speciella behov, med sitt speciella sätt att tänka på. Aldrig har kärleken till dem sviktat, inte en sekund, men gud så många tårar jag fällt, av vanmakt, av ilska, av ren och skär förtvivlan. För att livet blev annorlunda än  jag tänkt, för att så kallade vänner svikit, både oss vuxna och pojkarna, för att jag har känt mig så oerhört ensam i allt detta annorlunda, omvälvande liv som det innebär att ha en son med Aspergers syndrom och en son med Asperger & ADHD. Idag är det lugnt jämförelsevis, saker går på rutin, vi kan undvika de värsta fallgroparna tack vare hårda läroår men än finns det stunder och dagar jag inte önskar min värste fiende. Men oh, vad jag önskar att det hade funnits nån där, under de mest intensiva åren. Nån som helt sonika knackade på, med en bullpåse i handen och sa att nu går ni på bio så stannar jag här och håller ordning på barnen. Nån som hade sett och förstått, nån som inte dömde utan sträckte ut en hand och ryckte in, utan att få mig (och maken) att känna oss som misslyckade vuxna.

Om du har en vän, med barn med speciella behov, var inte rädd för att fråga om du kan hjälpa till med något. Ofta är det praktiska saker som blir lidande, det är svårt att orka med tvätt, strykning, städning, bak och fönsterputs när alla energi går åt till att svara på en miljon upprepande frågor (för att lugna ett oroligt barn) , göra scheman-introducera dem-efterleva dem, sitta i möten med skola & BUP, möta konflikter, undvika konflikter, bråka med skolan när barnet far illa under skoltid, vara vaken till sent på natten för att barnet är oroligt och inte kan sova alternativt får ångestattacker, tillrättalägga, planera, planera och åter planera och sen samla ihop resterna av sig själv och barnet när allt ändå kraschar! Gör ett förslag på en veckomatsedel och erbjud dig att handla efter den eller stanna hos barnet medan föräldern handlar (om det är möjligt), ta med en gryta köttfärssås och bjud på middag eller bara stanna på en kopp kaffe, mitt i allt kaos, och stå ut med röran och att bli avbruten tusen gånger. Din vän behöver det!

Jag älskar mina barn, de har lärt mig så oerhört mycket om hur världen fungerar och inte fungerar! De har bjudit på skratt och tårar, på självinsikt som jag aldrig fått annars och jag skulle aldrig vilja vara utan vare sig det ena eller det andra. Vad jag däremot önskar att jag slapp är elaka klasskamrater som mobbar och fryser ut och oförstående vuxna som ser ner på och dömer, inte bara mina barn utan även mig som förälder! Vi är vanliga människor, bara lite ovanligare :)

Sakris

Majsan, denna är till dig ;)

Strålande morgon!

Solen skiner och fåglarnakvittrar som galna. Valparna i lådan växer och frodas, tänk att de redan är två veckor! Myrna har gott om mat och hon är världens bästa mamma, som pysslar om sina små, men åxå lämnar lådan och tar en tur till mitt knä eller går ut och strosar i trädgården en stund, utan alltför stor oro om sina bäbisar.

Valparna å sin tur är mätta och nöjda. De har börjat knalla runt i lådan. Som Majsan frågade igår - har benen äntligen börjat växa ut på dem?  Ja precis, fast olika fort, så de ramlar rätt ofta. De är bedårande att se på, när de gör sina utfärder. Dessutom busar de med varandra, liksom knuffas och skjuter runt varandra, hur gulligt som helst!!

Nu ska jag starta dagen på allvar. Till att börja med ska jag fortsätta mina försök med att inte hosta. För om jag inte hostar så är jag inte förkyld - eller hur? På tisdag lyfter planet mot Island och då tänker jag vara frisk!! Det räcker bra med att Mannen har lunginflammation och inte alls svara så fort på penicilinet som vi hoppas!

Vildnos presenterar stolt den Bedårande kullen!

 Ja, jag vet, jag kallade dem för luriga kullen från början, men det funkar liksom inte. De är inte ett dugg luriga, de är helt enkelt bara bedårande :) Individernas namn är gamla svenska namn som jag fastnat för.

Oönskat kryp

Hittade den första fästingen för i år, krypandes på Zorro. Nu har jag redan börjat ge mina raringar pulvret "ZX Fixodida", så fästingarna är inte värst intresserade av att suga sig fast. De kryper runt, men sätter sig inte - superbra! Rekommonderas varmt!

Kolla själv här!

Tack!

Jag har fått många fina kommentarer om mitt inlägg http://blog.karang.net/2011/04/saker-man-inte-skriver-om.html, både i bloggen och privat. Tack för det, det värmer! Här får ni en virituell blomma bara för att ni gjort mig så glad!

En längtan så svår, så svår!

Här är jag....
suck....

& där är dom.....

som jag vill pussa på....
för dom är så söta så det väääärker....
& jag längtar så mycket, men Myrna säger att jag inte får!

Men jag håller ut, för jag vet att när de börjar bita Myrna i spenarna då är de inte så populära längre och då får nanny Zenia rycka in som lektant....

Kolla bara vilket bra jobb jag gjorde när Nillan hade valpar förra året, det var bus för hela slanten. Åååå, så mysigt det var...

Jag älskar att vara lektant... jag älskar valpar.. jag längtar.... jag älskar valpar... jag väntar....

Qeela

Den uppmärksamma bloggläsaren kanske har noterat att jag inte skrivit om Qeela på länge. Detta beror på att hon under några veckor varit på prov hos en familj. Nu är det klart att hon blir kvar där vilket jag, trots mina tårar av saknad, tycker är fantastiskt roligt!

Qeela, från min Sjövilda kull, är en aktiv tjej som tyckte att livet som familjehund hos mig blev aningens för långsamt. Hon gillar när det händer saker, hon vill ha fart och fläkt och hon älskar att arbeta med nosen. När Ingela ringde mig så hade jag börjat fundera på att hitta ett nytt hem som passade Qeela bättre. Allteftersom vi pratade så växte min känsla för att Qeelas nya familj dykt upp - och tänk, så blev det.

Qeela ska utbildas till "larmhund". Familjens yngsta son har en mycket svår och ovanlig sjukdom, "Hyperinsulinism" (omvänd diabetes) och Qeelas uppdrag är att vara vid hans sida och varna när hans blodsocker blir för lågt, vilket det blir mycket ofta.

Under de veckor hon varit i familjen så har hon, utan någon träning, redan markerat när Love får blodsockerfall. (Jag tycker det är helt fantastiskt vilka förmågor våra hundar besitter!) Detta bådar naturligtvis gott för den träning som Qeela igår påbörjade. Jag håller tummarna för att Qeela ska bli den assistenhund som familjen önskar sig. Samtidigt sänder jag en varm tanke till dem, för just nu befinner de sig i Danmark med Love som ska opereras. 

Du kan läsa mer om Love och hans sjukdom, samt det projekt som startats för att hjälpa Love på http://www.assistenthunden.com/love_rattentillhjalp.html
därigenom har du även möjlighet att skänka en slant för att hjälpa familjen!

Jag önskar familjen & Qeela lycka till!! Självklart kommer jag att följa Qeelas utveckling med spänning!

 

Saker man inte skriver om!

Blogga är kul. Jag skriver om det mesta, valparna, hundarna, ibland om hur det är att ha två "bokstavsbarn", ja det mesta som rör livet, fast oftast hundarna. Allra mest vill jag skriva roliga saker eller åtminstone positiva saker.

Men ibland händer tråkiga saker och då börjar dilemmat. Ska jag skriva om det eller ska jag tiga om det? Kan det vara till nytta för någon att jag skriver om det mindre roliga, kan det rentav hjälpa mig eller är det bara onödigt att sprida det trista vidare. Många gånger är valet självklart, jag kan helt enkelt inte skriva om det då det handlar om mina barn och tråkigheter i skolan, tex. Då blir det för personligt och ska inte ut på internet.

Den här gången handlar det om hundarna & det borde jag kunna skriva om, för det gör jag ju hela tiden. Men saker måste få landa i mig själv åxå, hitta sin plats så jag kan förhålla mig till det innan jag delar med mig.

Tråkigheter 1. Nillan och planerade valpar.
Tyvärr blir det inga valpar på Nillan efter vad det verkar. Hon har haft ett väldigt annorlunda löp denna gången och vi har inte kunnat fastslå nåt höglöp. Två gånger under samma dagar som hon höglöpte förra löpet, har vi chansat och låtit henne träffa Lucifer, till ingen nytta. Nu verkar hon ha gått ur löpet helt.
Vi fortsätter dock att hålla henne under sträng uppsikt, ibland delar tikarna upp löpet i två delar och skulle så vara fallet finns det ev. en möjlighet att para.

Nu är det ju inte bara jag som tycker detta är tråkigt, jag vet att flera av mina blivande valpköpare följer bloggen med intresse och det är så tråkigt att behöva grusa förhoppningar. Som plåster på såren kan jag berätta att mina planer för Zenia har tagit förnyad fart och kanske blir det en kull där istället. Mer om det kommer framöver.

Tråkigheter 2. När man väljer att omplacera en av sina hundar.
Det här är ett ämne som berör, inte bara mig utan en massa "tyckare" som tror sig sitta inne med alla rätta svar. Ett åsikt som jag stött på är att man ska ta hand om de hundar man "tagit på sig", en annan är att det är egoistiskt att omplacera. Jag anser att ingen av åsikterna är något att lägga större vikt vid, men det är klart det svider när jag får kastat i ansiktet att jag inte tar ansvar för mina hundar, när det är just det jag gör. En hund som inte mår bra i sin familj, oavsett anledning, har rätten till ett bättre liv någon annanstans. Jag skulle aldrig drömma om att ha kvar en hund hemma för att jag, bara genom att äga den, "lovat att ta hand om den". För mig är att "ta hand om" att se till att varje individ mår bra och får den stimulans den behöver - hos mig eller hos någon annan.

Stopp!!

Stopp, sluta!!

Men jag kan inte. Kameran ligger alltid redo, intill valplådan och jag måste stålsätta mig mot fotobegäret. I ett fåfängt försöka att fånga den underbara stunden vill jag föreviga varje ögonblick.

Men jag har bättrat mig, jag knäpper många bilder, men jag slänger även det mesta. ....eller ja, jag slänger ju det som inte blev bra, det som är suddigt slänger jag alltid. Om det inte är en gullig bild trots suddet, så kanske jag spar. Men dubbletter slänger jag alltid den ena av. Ibland kanske jag spar båda förstås, om en vinkel på ena örat är gulligare på den ena och nosen är tydligare på den andra. Men annars slänger jag det mesta  :)

På bilderna är det en av mina silvervalpar som är i fokus. I chivärlden kallas tydligen den färgen för Blue och det är en ganska ovanlig färg efter vad jag förstår. Storsilver här har utvecklat tantecken vilket får mig att tro att han kanske kommer att bli Blue Tan som vuxen, något som är väldigt ovanligt. Vi får väl se hur det blir med den saken.

 Jag är inte så bra på färger hos Chihuahua så jag kommer ta hjälp den dagen det är dax att skriva papper på valparna, helt klart! Men oavsett färg och hårlag så är de bedårande <3 <3