Rapparen Petter ha ADHD

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article12878405.ab
Jag tycker det är bra när "kända" människor går ut med sin diagnos, på det viset blir det lättare för alla som har diagnoser av olika slag! Jag hoppas att inga barn mer ska behöva ha det i skolan, så som mina haft det i perioder. Jag önskar att resurser skjuts till så att lärare och all personal i skolan får tid och möjlighet att lära sig mer om hur man arbetar med våra "bokstavsbarn" och jag önskar en större förståelse för människors olika förmågor rent allmänt!!

Periodvis har det varit oerhört tungt att ha två pojkar med speciella behov, med sitt speciella sätt att tänka på. Aldrig har kärleken till dem sviktat, inte en sekund, men gud så många tårar jag fällt, av vanmakt, av ilska, av ren och skär förtvivlan. För att livet blev annorlunda än  jag tänkt, för att så kallade vänner svikit, både oss vuxna och pojkarna, för att jag har känt mig så oerhört ensam i allt detta annorlunda, omvälvande liv som det innebär att ha en son med Aspergers syndrom och en son med Asperger & ADHD. Idag är det lugnt jämförelsevis, saker går på rutin, vi kan undvika de värsta fallgroparna tack vare hårda läroår men än finns det stunder och dagar jag inte önskar min värste fiende. Men oh, vad jag önskar att det hade funnits nån där, under de mest intensiva åren. Nån som helt sonika knackade på, med en bullpåse i handen och sa att nu går ni på bio så stannar jag här och håller ordning på barnen. Nån som hade sett och förstått, nån som inte dömde utan sträckte ut en hand och ryckte in, utan att få mig (och maken) att känna oss som misslyckade vuxna.

Om du har en vän, med barn med speciella behov, var inte rädd för att fråga om du kan hjälpa till med något. Ofta är det praktiska saker som blir lidande, det är svårt att orka med tvätt, strykning, städning, bak och fönsterputs när alla energi går åt till att svara på en miljon upprepande frågor (för att lugna ett oroligt barn) , göra scheman-introducera dem-efterleva dem, sitta i möten med skola & BUP, möta konflikter, undvika konflikter, bråka med skolan när barnet far illa under skoltid, vara vaken till sent på natten för att barnet är oroligt och inte kan sova alternativt får ångestattacker, tillrättalägga, planera, planera och åter planera och sen samla ihop resterna av sig själv och barnet när allt ändå kraschar! Gör ett förslag på en veckomatsedel och erbjud dig att handla efter den eller stanna hos barnet medan föräldern handlar (om det är möjligt), ta med en gryta köttfärssås och bjud på middag eller bara stanna på en kopp kaffe, mitt i allt kaos, och stå ut med röran och att bli avbruten tusen gånger. Din vän behöver det!

Jag älskar mina barn, de har lärt mig så oerhört mycket om hur världen fungerar och inte fungerar! De har bjudit på skratt och tårar, på självinsikt som jag aldrig fått annars och jag skulle aldrig vilja vara utan vare sig det ena eller det andra. Vad jag däremot önskar att jag slapp är elaka klasskamrater som mobbar och fryser ut och oförstående vuxna som ser ner på och dömer, inte bara mina barn utan även mig som förälder! Vi är vanliga människor, bara lite ovanligare :)