Så dyker nya möjligheter upp :)
För ett år sen ca pratade jag med en mamma vars dotter har AS, de hade precis fått diagnosen och allt var uppochner, nytt, omtumlande och smärtfyllt som det är att få ett sånt besked - även om man inom sig redan anade, kanske redan visste! Bekräftelsen från utredningen gör ändå ONT, det är sorg & ilska blandat över det barn man aldrig får, över det liv barnet aldrig får, över det liv man trodde man var lovad, som nu blir så annorlunda.
Jag sa att hon fick höra av sig om hon ville prata, min Viggo går i samma klass som hennes tjej. Det blev inte mer av det, vi hälsade nån gång bara. Så tog vi tag i saken och jag bjöd till fika på min veranda i början av sommaren. Vi hade en trevlig stund alla tillsammans men så gick hela sommaren trots detta. Igår tog jag mig i kragen och reste dit på fika och vårdbidragsprat (jag håller ÄNTLIGEN på att söka det) och vi hade sååå mycket att prata om. Jag inså hur gôtt det var att få prata med nån som lever i samma vardag som jag. Även om våra barns problem inte är desamma så är de liknande och vi förstår varandra så väl. Härligt!
Vi pratade jobb,framtid, hur man ska orka, att vi INTE orkar, längtan efter att kunna kombinera yrkesliv med barnens bästa och alla specialbehov de har. Vi pratade IDÈER!!!!!!!! Riktigt kreativa var vi :) Det roliga var att vi var inne på samma tankebanor - lustigt hur det är. Det ska bli spännande att se vart detta leder!
Forstår så godt det du seier, Maria! Og så godt at du har funne nokon å dele med! Kjenner det på same vis, AS-diagniosen er no på plass og det kan muligens bli fleire bokstavar før alle utredningar er over. Heldigvis har vi her i byen folk vi kjenner godt og som deler problemet med oss. Skulle også gjerne kome over til deg eit par gongar i veka for ein kopp te og sånt, men det er så altfor langt. Vi tenkjer at NESTE sommar, då må vi få det til. det handlar jo også om at ungane har andre å identifisere seg med!
SvaraRaderaStor, varm klem frå Hege