Som idag. Glad i hågen kopplade jag dogsen för en prommis, det var väl inte underbaraste vårvädret, lite gråmulet och snålblåst, men ändå. Fåglarna kvittrade och snön smälte och rann bort i ivriga strömmar. Vi kämpade på tappert, jag och vovvarna, Zorro måttligt road av att behöva vada genom pölar, stora som Ishavet i hans ögon (dessutom påfallande ofta fulla av små "isflak"), Zenia helt oberörd, som en äkta vattenhund sig bör.
Det var väl kanske inte så illa ändå, tänkte jag och drog ihop jackan i halsen, körde ner händerna i handskarna och satte på mig mössan, lite kallt men våååår! Hela vintern har jag terroriserats av vänner med vårlängtan men jag har ståndaktigt sagt, ingen vår förrän i mars/april, tack så mycket. Jag råkar nämligen gilla vintern, i synnerhet denna vinter som varit, med smällkalla dagar och meterhöga snödrivor. På med understället från Nikken, tjockbrallorna, dunjackan och pälsmössan, ett täcke eller två på jyckarna och sen ut i skogen - underbart. Inga skitiga hundar, inga grushögar i hallen, inget slask, inga blöta golv - YEEEEEEEEES!! Att ha hund är enkelt när det är minus tio och kallare ute!
Men de senaste dagarna har en vag oro bosatt sig i min kropp. Ljuset har väckt mig allt tidigare på mornarna och ett fult blått överkast har raskt uppgraderats till fingardin i sovrummet - heltäckande fingardin, för att återbörda mig till min normala morgontrötthet (att vakna före klockan sju på morgonen är totalt överskattat, för att inte tala om ouppskattat!!!) Jag har utrustat mig med spett och skyffel för att hacka is och flytta snö, allt oftare gluttar jag i den ännu obefintliga vårrabatten efter minsta livstecken. På mina promenader letar jag efter knopp och spirande grönska - jag har helt enkelt fått vårsjukan!
Och det sinnestillståndet befann jag mig under ovan nämnda promenad, livet var ganska behagligt helt enkelt. Om det inte varit för dessa jyckar!! Usch, fy och bläääää!!! Äckel-Ämma är värst, men Pink-Pelle kommer inte långt efter, sin litenhet till trots.
Våren har ju sina fördelar, helt klart. Solen, värmen, fågelkvittret, knoppar som spricker och grönska som spirar, bla, bla, bla, i en aldrig sinande lovsång till ljuset och värmen. Men så har vi ju detta med att snön smälter... Vad händer då? Allt det vackra vite ersätts med smuts och ÄCKEL!!! Mina trevliga, rena (nåja, nästan alltid), pälstroll förvandlas i en blink till illaluktande och stendöva målsökande robotar. Uppdrag: Att finna bajs!!!! Ju längre det har legat i snön och mognat desto bättre. Vilket djurslag som avlämnat högen är inte så viktigt - för hundarna alltså! För mig är det milsvid skillnad. Jag kan ta att de festar på rådjurslortar och harpluttar, men tyvärr har mina hundar utvecklat en viss förkärlek för annat äckel, som halvruttna muskadaver & annat oidentifierbart samt dynghögar efter räv och grävling, för att inte tala om kattskit! *urk*
Efter en kvarts promenad var jag färdig för spyhinken. Zenia, alias Äckel-Ämma hade helt stängt öronen och gled fram över nejden likt en Trilobit, Elektrolux nya självgående dammsugare !! Pink-Pelle skuttade bakom efter bästa förmåga och tog hand om resterna *huvva* När han inte pinkade, vill säga. Han gillar att pinka. Det är nog det bästa han vet, han pinkar tvåhundra gånger på en promenad - minst, och däremellan äter han äckel!
Mitt humör bytte raskt nivå, från vårsprittande till spritt språngande galen, hundarna fångades in och kopplades enligt konsten alla regler. Lätt ulkandes promenerade jag hemåt, med hundarna hårt hållna, mitt i gångbanan. Tacka vet jag vintern, meterdjup snö och tjugo grader kallt. Då äter de skiten djupfryst, som glass ungefär och jag slipper åtminstone lukten!!
Mmmmm, är man sedan tvungen att tvätta en Finsk Lapphund efter att han har rullat sig i människo!!!!-bajs. Jupp, då vet man att man klarar det mesta!!!!
SvaraRaderaKram