I förrgår (läs fredag) tog jag, Zenia och Zorro en skogpromenad. Sin vana trogen sprang Zenia runt och "fyndade" i skogen. Plötsligt stannar hon upp, skymd bakom en gran och jag bjäffser på henne att hon ska sluta äta skit. Så ser jag att hon inte äter utan snarare funderar. Jag ropar på henne medan jag fortsätter framåt och hon kommer efter mig - med nåt i munnen. Stilen är lätt hukande, tvekande och får mig att förstå att nåt speciellt är på G. Hon travar försiktigt fram till mig och släpper sitt fynd vid mina fötter - ett helt rådjursben! Skelett, senor, päls och klöv - riktigt smarrigt! För en hund alltså!
Jag berömmer Zenia för hennes upptäckarförmåga och spanar efter resten av rådjuret men av det syns inget. Zenia bär stolt iväg sitt ben, nu när hon fått mattes godkännande och har sen roligt med det hela sista kilometern hem. Precis innan vi går ur skogen får hon syn på grannens rådjursstatyett som han har i trädgården. I pur förvåning släpper hon benet och börjar smyga på statyetten, det måste ju vara nåt skumt...
Äääh, det var ju inget kul med en stor metallklump, intresset svalnar och vi knallar hemåt. Väl hemma kommer hon på att hon glömde benet i skogen. Jämmer och elände! Hon ställer sig på bakbenen och spanar tillbaka längs gatan vi kom, hon gråter och piper och snurrar kring mina ben. "Men kom då matte, skynda dig, jag vill ha mitt ben" tycks hon säga. Dumma jag var ju upptagen med annat så hon får ge sig till tåls en stund.
Strax därpå kommer Amanda hem från skolan och får i uppdrag att följa med Zenia på skattjakt. "Vart ska vi" undrar hon. "Följ bara Zenia" säger jag och håller tummarna för att Zenia har vett nog att gå och hämta sitt ben istället för att dra med Amanda på skogstur runt hela Forshaga. Och se - efter knappa tio minuter kommer de hemtrippandes - Amanda med en lätt grön färg och ett äcklat uttryck i ansiktet och Zenia med högt buret huvud och stolta steg. Fyndet är åter bärgat - festen kan börja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar